För länge sedan var det ännu enklare än i dag att lista ut partisympatier genom att kolla en persons val av bil. I alla fall när det handlade om vänstern. Ytterst få andra än anhängare av dagens Vänsterpartis förelöpare kunde tänka sig att köra en Skoda, Moskvitch, Wartburg eller Vaz Lada, även om det fanns undantag. Vad de som körde Mercedes röstade på var däremot inte så enkelt att lista ut, bara att ägaren hade det gott ställt ekonomiskt eftersom bilköpet då finanserades med egna tillgångar. Ja, så här såg det ut under 1970-talets Sverige när Sovjetunionen fanns och Europa var delat mitt itu av en järnridå. Bilar tillverkade i de så kallade öststaterna hade begränsade framgångar på den västeuropeiska bilmarknaden.

Än i dag finns många föreställningar om vem som kör vilket bilmärke, men stämmer det egentligen eller är det bara fördomar? Kan man förvänta sig att BMW-ägarens syn på medmänniskorna skiljer sig från skodaägarens? Är det lika enkelt att umgås med en citroënägare som en volvoägare? Har den som väljer en Toyota samma syn på livet som den föredrar en Audi?

I många fall bekräftas möjligen fördomar, men ibland är skillnaderna också mindre än förväntat. Då många tillverkare numera arbetar med breda sortiment riktade mot olika marknadssegment reduceras skillnaderna på märkesnivå, vilket innebär att det snarare är bilmodellerna som är de verkliga markörerna.

Som ett exempel försöker marknadsundersökningsföretaget Demoskop här bringa lite klarhet i frågan om skillnader mellan bilägare utifrån politisk orientering, ideologi och värderingar. Demoskop beskriver i det följande några karaktäristika för ägare av olika bilmärken, men för de minsta märkena blir baserna begränsade och resultaten ska då mer ses som en fingervisning.

Ägare till så kallade premiummärken, som exempelvis Audi, Mercedes och BMW, positionerar sig själva klart till höger om ägare till andra relativt vanliga bilmärken, undantaget den mer sport- och lyxbilsbilsorienterade Porschen, vars innehavare är de mest högerorienterade.

BMW-ägarna är emellertid mer höger än Mercedesägarna, som i sin tur är mer höger än Audiägarna. Skillnaderna är stora i förhållande till dem som inte äger bil, men även i relation till sydkoreanska och japanska märken som Hyundai, Kia, Mitsubishi, Subaru, Toyota och Nissan, vars ägare totalt sett är mer vänster än genomsnittet av befolkningen.

Ägare till Skoda, Volvo, Volkswagen har en position något till höger om genomsnittet. Inte heller ägare till franska bilar sticker ut särskilt mycket med Renault och Peugeot på en genomsnittlig nivå för befolkningen och Citroën något till höger.

Det finns emellertid ett bilmärke som utmärker sig i den här dimensionen – rumänska Dacia – vars bilägare intar en tydlig vänsterposition. Här ska sägas att basen endast är 33 intervjuer, men skillnaden mot allmänheten i stort är tillräckligt stor för att vara statistiskt signifikant.

Så varför fortsätta att köra bil och delvis avslöja sin politiska hemvist, kan vi fråga oss. Hushåll utan bil hamnar i mitten på höger-vänsterskalan i det politiska lanskapet (se diagram!) Det har också visat sig att de som tar bussen behåller sina partisympatier för sig själva, kollektivresenären låter sig inte avslöjas, i varje fall inte lika påtagligt som den fåfänge bilisten. Oavsett om man vill skylta med sina politiska sympatier eller inte så måste på sikt många lämna bilen och välja kollektivtrafiken, allt annat är ohållbart. Slå ett slag för valhemligheten, borda bussen, uppmanar RT-forum som nu åter är tillbaka efter sommaruppehållet!