DEBATT

Partierna har börjat prata klimat, men det man föreslår är smååtgärder, inte systemförändringar för att verkligen minska utsläppen av växthusgaser.

Transporterna står för en tredjedel av dem, flyget och sjöfarten oräknat. Med dessa inräknat blir det 40 procent. Om man verkligen menade allvar med sitt tal, är det där man skulle göra en förändring och satsa på eldriven järnväg. I stället har riksdagen tagit en infrastrukturplan för 2018-2029 som ger mer vägtrafik och flyg och missgynnar järnvägen. Detta trots att man tagit en klimatlag om nollutsläpp och har fossilfria transporter till 2045 som mål.

I Järnvägsfrämjandets enkät med tio frågor till partierna om järnväg utmärkte sig de stora partierna, S, M och SD i fråga om ointresse för järnväg. På ingen av punkterna delade de föreningens syn. De mindre partierna var däremot mer positiva till järnväg.

En orsak till de stora partiernas negativa inställning till järnväg är att de i stället för målstyrning, att man sätter mål för vad man vill uppnå och investerar efter det, vill ha prognosstyrning eller låter Trafikverket bestämma, som vill ha det.

Prognosstyrning innebär att man gör investeringsplanen efter en trendframskrivning av dagens trafik. Det ger en mycket orättvis fördelning av trafikanslagen i olika delar av landet. De som redan mycket har får mer. Väginvesteringarna i storstäder ger ökad trafik och krav på mer vägbyggen. Mindre banor får inte del av anslaget för järnvägsunderhåll.

Järnvägsmissgynnade delar av landet får inga järnvägsinvesteringar alls med motivering att de banorna har så liten trafik. Prognosstyrning ökar storstadscentralisering och ger mer vägtrafik. De stora partierna anser att rustande av regionbanor är Trafikverkets fråga och vill inte höja deras standard med skarvfria spår, eller låta regionerna pröva Inlandsbanans modell för att själva driva dem i stället för Trafikverket, som försummat dem så grovt.

En anledning till den njugga inställningen till järnväg är den trafikanalysmodell Trafikverket använder, och som de stora partierna vill fortsätta med. Sampers tar inte hänsyn till trafik till utlandet eller trafik som tillkommer efter banan. För tidsmellanrum mellan tåg ges ett omotiverat handikapp. Om man i stället använt Samvips hade man fått ett trafikutfall som mer motsvarar verkligt historiskt utfall. Ändå görs trendframskrivningen efter Sampers.

De stora partierna är ljumma till höghastighetsbanor eftersom de framstår som olönsamma med den trafikanalysmodellen. Med Samvips som analysmodell hade det gett dubbla trafikvolymen. Partierna kan inte tänka sig att låna till dem för att kunna bygga snabbt och därmed billigare.

Inte heller vill de satsa för att få ett snabbt förverkligande av en norrländsk kustjärnväg. Däremot vill de stora partierna satsa på införande av det europeiska signalssystemet ERTMS, som inte tillför Sverige någon ökad kapacitet, men som kostar 30 miljarder kronor. De pengarna borde användas för underhåll i stället. Danmark har misslyckats kapitalt med att klara ERTMS buggar vilket gett stora extrakostnader och förskjutit projektet till 2030.

Hans Sternlycke, Järnvägsfrämjandet